Årstiderna vrider sig. Lite som ett hjul, om man så får säga. De kommer och de går, men återvänder alltid liksom solens uppgång och fall varje ny dag. Och på många sätt ter de sig så lika. Samma glädjeämnen, samma slit, samma traditioner.

Ändå finns det sådant som gjorts och som skett; händelser vilka format framtiden bortom all återvändo och som skiljer ett år från ett annat. Då, under Lucianatten som passerade, kom stjärnelden att lysa över norrjorden och speglas i varje snöflinga. Dess kylslagna kall har nu hörsammats.

//Leo Flavum

MIDVINTERGLÖD - VINTERVÄSEN
 

Redan i de gamla folkberättelserna, från mun till öron återgivna, talades det om Lucianatten. Under just denna natt - årets svartaste och mest gåtfulla - sades allehanda väsen vandra över jordytan; ansättande människohjärtat med allt ifrån skräck till gäck.

I skuggorna utanför knutarnas helgd stod det inte längre så uppenbart vem som egentligen var vem... eller vad. När som helst kunde de ju uppenbara sig: otygen, kallade som de var av midvintern, av norrskenet och av stjärnorna. I allehanda skepnader strök de sedan omkring. Och för den sene nattvandraren gällde det att idka försiktighet. Var det verkligen grannen som just vek av upp mot skogsbrynet? Eller kanske rentav lyktgubben i ett av sina många ansikten?
 

Även Liliths skepnad i våra dagar - Lucia - sades vara ett formskiftande vinterväsen. I förvandlingens timma fanns det nämligen de som påstod att hon lät sig omdanas i fågelhamn, flyga upp över hustaken och blicka ner på människorna med ett allseende öga, oberörd av både lås och bom. Sägen? Skrock? Ja, kanske! Eller... kanske inte. Bakom varje sägen sägs det ju finnas en snöflinga av sanning.
 

Tolv månader har förflutit sedan norrskenet mötte sin spegel under fjolårets Midvinterglöd, då livet som låg i träda under snön för blott några ögonblick gavs kraften åter. Nu nalkas tiden ännu en gång och vinterns många väsen söker sig till den plats där Rymenars krona kallade.
 

Längs Midvinterglödens brandröda kittlar kommer de att stryka omkring.; mitt ibland oss, så som sägnen för längesedan omtalade. Och nu, precis som då, är det på sin plats att hålla sig vaksam. För inte heller denna gång är det så lätt att säga vem som är vem. Eller vad, må jag återigen tillägga.
 

Någon av dem du möter under Midvinterglöd 2014 kommer nämligen att skifta hamn och visa sig vara... Lucia.