UR INGENTING - NÅGONTINGET

I äldre dagar, långt före det elektriska ljusets och centralvärmens intåg, bar den annalkande vintern på ett illavarslande förebud. Varje dag blev sina stunder kortare och varje natt tog ännu ett dunkelt steg över tröskeln. Till slut härskade mörkret närmast enväldigt. Och då solen slutligen bleknade bort längsmed horisonten fäste sig en tomhet i människohjärtat.

När ljuset flyr krymper något inom oss. När kylan står på lur blott alnar från eldens härd blir tillvaron snäv och knapp. Ett Ingenting slår rot där frid och mening en gång kunnat råda. Allt detta visste människorna. Och man gruvades i tysthet inför det som komma skulle.

Vid årets längsta natt, då svärtan stod som tätast, var Ingenting allomfattande. Då reste sig folktrons alla oknytt, vandrade ut i det kylslagna intet som var natten. Prövade, gäckade och ansatte människorna.

Till sitt värn tände man ljus och eldar. Hela natten stannade man uppe i stugorna - vakade, vaktade och väntade. Och ju mörkare och kallare det begav sig därute, desto mer ved föll på lågorna. Tillsammans hejdade man Ingenting. Motade det genom att fylla dess tomrum med det urgamla Någontinget - en vilande kraft inom människorna. Skapat, menat och manat för ögonblicket.

När Lussedagsmorgon i sinom grydde ståndade tiden för att fröjdas. Man dukade borden och lät krubborna svälla över. Ja, till dags ände firades det lyckade fördrivandet av oknytten - med dövelskatter, dryck och allsköns gamman. Men mest av allt: I hävden satt insikten om att den tomma, tysta förtvivlan nu hade ersatts med ett frö av hopp. Och nytt liv tog så sakteliga sin början.

Den ljusdrottning vi kallat till oss under Midvinterglödens fem aftnar var ett väsen just vid randen mellan ytterligheterna - det som skapar och det som förgör. Nu tvangs vår gemensamma Glöd i träda av krafter bortom vår kontroll. Men i det Ingenting som ger sig till känna är det istället upp till envar att skapa sin egen Glöd. Månne med ljusdrottning och allt?

Vi inbjuder er nu sålunda att från varjehanda håll vaka och vänta med oss, precis som man i äldre dagar gjorde. Var och en på sitt håll. Men tillsammans i tanken. Och ur rådande Ingenting skapar vi det alldeles egna... Någontinget.
— Leo Flavum - Ur ingenting - Någontinget, en berättelse om Midvinterglöd
 
 

Årets poster för "Midvinterglöd 2017 - Ur ingenting - Någontinget. Poster skapad av  Anton Alexander Jacobson

HELSINGLIGHT, FEMTE LJUSET

Det skedde sig en midvinter. Fem år, men aldrig glömt.
Då bistra skyar snöföll. Där stjärnorna gått sig till göms.
Ur drivorna och vinden. En krona sträckte fram.
Frusen ur sitt ide. Stöpt i tidens tand.
Och väckte åter.
Vår ljusbringerska från det förgångna.

Lucian i folktron! Tillsammans återuppväckte vi henne den kvällen för 5 år sedan. Och ett ljuständes i hennes spår. År efter år lockade vi henne ånyo till oss, just när midvintern slagit sina klor som omildast om våra knutar. Och för varje år blev vi ljuset rikare.
Hon gav vår Norrskensspegel lyster, spred vårt lockrop upp mot skyn. Likväl då skyarna svarade.
Väckte livet under snön och bragte Vinterväsen upp ovan jord. Och med deras förbedjan gavs vi glimt av hennes formskiftande, tidlösa väsen.

Fyra flammor har vi tillsammans manat och tänt.
Den första för folktrons odödliga Lucia, gömd och beglödande i människohjärtat, vad tid må komma.
Två för blånaden av Norrskenets Spegel, över det vitsträckta vid idevistens tid.
Tre för jorden, ur vilken sovande Vinterväsen vaknade och vandrade.
Den fjärde för vinden, vars virvlar bar och skingrade hennes Fjäderfall ibland oss.

När de fyra elementen nu till slut står samman ska vi väcka henne ännu en gång. Och om hur, eller ens blott om hon svarar, vågar vi icke sia. Vad kommer att ske då vi tänder Femte Ljuset? Vad ligger därbortom? Tillsammans ska vi gå detta gäckande bortom till mötes. I ljus. I toner. I förnimmelser.

En resa utan slut närmar sig nu... sitt slut.
— Leo Flavum - Helsinglight, Femte Ljuset, en berättelse om Midvinterglöd

Årets poster för "Midvinterglöd 2016 - Helsinglight, Femte Ljuset" skapad av  Anton Alexander Jacobson

FJÄDERFALL

I äldre tider talades det om en Lucia som kunde förkläda sig. I rovfågelhamn befjädrade hon sin människolika skrud, lät sig lätta från marken för att sakta sväva bort genom nattmörkret. Där uppifrån - högt ovan hustacken - kunde hon se allt, höra allt och lärde i sinom tid känna de mest förborgade hemligheter. Stundom även sådant som människorna inte ens visste om sig själva. Av rädsla reglade man portarna. Ty vad skrämmer mer än det okända, må det befinna sig långt utanför knutarna eller djupt inne i tankarna?

Rovfågeln Lucia var - eller kanske rentav är - lite som rovfåglar är mest. Osedvanligt klok och i sägnen allseende, men också nådalöst grym mot den som hade oturen att komma i hennes väg. Sålunda betraktade man henne helst på avstånd. Om hon nu överhuvudtaget lät sig betraktas, vill säga.

Under grönskans tidevarv såg man, till mångas lättnad, inte mycket av henne. Men allteftersom mörkret och snön lägrade sig längs knutarna tilltog också hennes närvaro. Ju mer Lucianatten nalkades, desto påtagligare blev känslan av att någon vakade därute i mörkret. Drömmar med vingesus - ljus och järtecken i ett och samma.

Vid Lucianatten inträdde så fjäderfallet. Borta var med ens det fågelväsen som med sitt blotta mysterium sått skräck i människohjärtat. Framför oss - en ljusvänderska i dess ställe, bärande budskapet om att årstidernas hjul åter drar mot livets klockhalva.

Vilken var då hennes sanna skepnad - rovfågel eller ljusvänderska? Ingen vet med säkerhet. Kanske förhåller det sig så att fjäderfallet saknar riktning; att Lucia är, och har alltid varit, ett väsen i ständig förvandling - som kostar oss sin prövning, men som också skänker värme och insikt när vi som bäst behöver? Måhända är hon egentligen inte helt olik oss. Eller är hon till och med en del av oss?

Med våra myter och legender lever vi människor i ständig symbios. Den befjädrade formskiftare vi en gång tyckte oss ana mellan berättelsernas rader levde - och lever - lika mycket inom oss som däruppe bland de mörka vintermolnen. Tänk efter! Hur många du ryms egentligen i en och samma du? Är du verkligen densamme när du rör dig bland vänner som när du sitter ensam på kammaren? Kanske bor det rentav ett väsen inom dig som längtar ut?

I äldre tider talades det om en Lucia som kunde förkläda sig. I nutid hörs det viskas att hon ännu en gång ämnar fälla sin fågelhamn och låta sig bli sedd av människorna. På Midvinterglöd, under årets längsta natt - bland sagor, väsen och värmande eldar - inväntar vi henne tillsammans. Låt fjäderfallet ta sin början!
— Leo Flavum - Fjäderfall, en berättelse om Midvinterglöd

Årets poster för "Midvinterglöd 2015 - Fjäderfall" skapad av Christine Linde (Tomarum) och Anton Alexander Jacobson

VINTERVÄSEN

En återkommande egenhet som gjorde sig påmind i de gamla folkberättelserna handlar om alla väsen som sades vandra över jordytan under Lucianatten; hur de ansatte människorna med allt ifrån skräck till gäck. Likaså hur vanskligt det kunde vara att lita på sina egna sinnen.

I skuggorna utanför knutarnas helgd stod det inte längre så uppenbart vem som egentligen var vem... eller vad. När som helst kunde de ju uppenbara sig: otygen, kallade som de var av midvintern, av norrskenet och av stjärnorna.
I allehanda skepnader strök de sedan omkring. Och för den sene nattvandraren gällde det att idka försiktighet. Var det verkligen grannen som just vek av upp mot skogsbrynet? Eller kanske rentav lyktgubben, iklädd ett av sina många ansikten? Tro dina egna ögon på din alldeles egna risk!

Tolv månader har förflutit sedan norrskenet mötte sin spegel; då livet som låg i träda under snön för blott några ögonblick gavs kraften åter.
Rymenars kallelse står redo att besvaras. Klungvis söker sig nu således vinterns många väsen till den plats från vilken kallelsen utgick. Somliga uppenbara, andra förklädda, några till och med osynliga.
Mitt ibland oss kan de dyka upp, just så som sägnen för längesedan omtalade. Och nu, precis som då, är det på sin plats att hålla sig vaksam. För inte heller denna gång går det att med säkerhet säga vem som är vem. Eller vad, må återigen tilläggas.

Den mest omtalade av Lucianattens alla formskiftare var - och är - ingen mindre än Lucia själv. I årtusenden har hon vandrat med oss. Som gudom, demon, som folk och fä.
Sägen? Skrock? Ja, kanske! Eller... kanske inte. Bakom varje sägen sägs det ju finnas en snöflinga av sanning.
— Leo Flavum - Vinterväsen, en berättelse om Midvinterglöd
Under Midvinterglöd 2014 firade vi vinterns många väsen och alla de sagor som burit deras ryktbarhet med sig fram tills dessa dagar. Likaså hur Lucia skiftat form och följt oss människor genom historien. 

Midvinterglöd 2014 - Vinterväsen
Design & Retush: Anton Alexander Jacobson
Makeup: Petra Shara Stoor

NORRSKENETS SPEGEL

Under midvinterns kalla stjärnor har värmen gått i träda. Djupt under det vita, i dovnad sömn, väntar liv på ljusets återkomst längs nejden. Allt borde vara tyst, alla borde sova. Men ett järtecken formas över himlen i nordan.

Det sägenomspunna norrskenet - jämte måne och stjärnor, vinternattens enda ljus.
I forna tider omtalades det såsom gudaspel och varsel, vilket man gjorde bäst i att åse och tyda med försiktighet. Var det jordens alla tilldragelser som speglade sig däruppe på himlen? Eller var det himlen som kallade på något under jorden? Hursomhaver, man såg och man förundrades.

Ljus och mörker är varandras motpoler, liksom liv och död. Om balansen dem emellan talar mången xhaimerisk legend. En av dem nämner norrskenet och det ofödda. Det sägs att då stjärnelden lyser som klarast över himlen blir längtan till slut för stark. Det liv som i jorden sover vaknar i rop och åstundan, sträcker sin andemening mot höjderna, klöser sig genom tjäle och skorpa, smälter snön med sin längtan.

Ljusbärerskan som stöptes av livets åstundan gavs namnet Rymenar - Norrskensvandrerskan. Med hennes steg löper livets sköra tråd genom tiden på året då mörkret och kylan manifesterar dess motpol som starkast. I hennes ögon speglas det ljus som från himlen tillägnades jorden. Kring hennes skuggor skälver hopp och tro. Om livet och dess återkomst.

Arithaxen, Rhymenar! Dru dimmerar nan.
— Leo Flavum - Norrskenets spegel, en berättelse om Midvinterglöd
Under Midvinterglöd 2013 firade vi de många sägnerna kring norrskenet samt förebudet om att livet och ljuset har tagit sitt första steg på vägen mot att återvända.

MIDVINTERGLÖD 2013 - NORRSKENETS SPEGEL
Design: Anton Alexander Jacobson

LUCIA I FOLKTRON

Många av er har säkert känt det inombords. Att hur varm, ljum och ljus midssomarnatten än må te sig, så nog finns det där - ett kallt drag som påminner om att det härifrån går mot mörkare tider. Vid midsommar påbörjar ljuset sitt döende. Och tiden ska lida ända till vintersolståndet - eller månne blott till den gåtfulla Lucianatten - innan det återföds.
Lucia är vändpunkten där ljuset ånyo lovar oss sin återkomst. I ett ruvande mörker, skrudat av iskyla och snö, tänds en vacklande låga. En dag ska den fylla hela himlen.

Folkliga sägner talar om Lucianatten som en tid då oknytten härjade. Ja, allt från lyktgubbar och elaka kärringar till självaste Horn-Pär var ute på galej, i akt och mening att göra det surt för människorna. Lägg därtill diverse egendomligheter. Vad sägs om ladugårdsfän som kunde tala människospråk?
Precis som i fallet med midsommar återkommer tron på att man under Lucianattens drömmar kunde få möta sin blivande kärlek. Inga sju sortens blommor förvisso, men dock ansågs både salt och ingefära kunna vara den drömmande behjälplig.
Andra traditioner talar om gåtfulla, svårförklarliga drömbilder. Framtid? Det förgångna? Vem vet!

Lucia är arvtagerskan till Lilith - en gestalt med tusentals år bakom sig. Redan de gamla sumererna var bekanta med hennes lynniga och prövande natur. I det cirka fyrtusenåriga Gilgamesheposet dyker hon sålunda upp i skepnad av ödslighetens jungfru och tillika en av de krafter som prövar gudinnan Inanna före nedstigningen i Ereshkigals domäner - dödsriket. Kanske var hon ett förebud, ty genom sagda nedstigning sades årstiderna ha skapats, liksom balansen dem emellan.
I yngre tider förknippades Lucia även med den Lilith som åt Bibelns Adam ursprungligen gavs till hustru. Skapad av samma stoft som sin man vägrade hon emellertid att underkasta sig denne, vilket slutligen resulterade i hennes bevingade flykt från lustgården.

Både den uråldriga Lilith och hennes yngre inkarnation, Lucia, har vid olika tillfällen tillskrivits egenskapen att kunna förvandla sig till en rovfågel. Väl i fjäderskrud blev hon än svårare att förutsäga och att stå öga mot öga med detta bevingade gandkreatur var något den kloke helst undanbad sig. Livet har ju i alla tider hängt på sköra trådar - då som nu.

Så betänk, när du står under bar himmel mitt i Lucianatten, att det är en måntusenårig (om än formskiftande) tradition du är en del av. Minns också att nu, då mörkret sluter sig som tätast omkring dig, föds det ljus som sex månader senare ska förljuva din sommarnatt. Ett evigt hjul av mörker och ljus, ständigt avlösande varandra. I skådespelets mitt: du! Precis som så många före dig... och lika många långt efter det att dina jordedagar nått till ände.
— Leo Flavum - Lucia i folktron, en berättelse om Midvinterglöd
Under Midvinterglöd 2012 firade vi alla de sägner, myter och traditioner som omgärdar Lucia och den natt vilken signalerar hennes återkomst - Lucianatten. 

MIDVINTERGLÖD 2012 - LUCIA I FOLKTRON
Design: Anton Alexander Jacobson