“I äldre tider talades det om en Lucia som kunde förkläda sig. I rovfågelhamn befjädrade hon sin människolika skrud, lät sig lätta från marken för att sakta sväva bort genom nattmörkret. Där uppifrån - högt ovan hustacken - kunde hon se allt, höra allt och lärde i sinom tid känna de mest förborgade hemligheter. Stundom även sådant som människorna inte ens visste om sig själva. Av rädsla reglade man portarna. Ty vad skrämmer mer än det okända, må det befinna sig långt utanför knutarna eller djupt inne i tankarna?

Rovfågeln Lucia var - eller kanske rentav är - lite som rovfåglar är mest. Osedvanligt klok och i sägnen allseende, men också nådalöst grym mot den som hade oturen att komma i hennes väg. Sålunda betraktade man henne helst på avstånd. Om hon nu överhuvudtaget lät sig betraktas, vill säga.

Under grönskans tidevarv såg man, till mångas lättnad, inte mycket av henne. Men allteftersom mörkret och snön lägrade sig längs knutarna tilltog också hennes närvaro. Ju mer Lucianatten nalkades, desto påtagligare blev känslan av att någon vakade därute i mörkret. Drömmar med vingesus - ljus och järtecken i ett och samma.

Vid Lucianatten inträdde så fjäderfallet. Borta var med ens det fågelväsen som med sitt blotta mysterium sått skräck i människohjärtat. Framför oss - en ljusvänderska i dess ställe, bärande budskapet om att årstidernas hjul åter drar mot livets klockhalva.

Vilken var då hennes sanna skepnad - rovfågel eller ljusvänderska? Ingen vet med säkerhet. Kanske förhåller det sig så att fjäderfallet saknar riktning; att Lucia är, och har alltid varit, ett väsen i ständig förvandling - som kostar oss sin prövning, men som också skänker värme och insikt när vi som bäst behöver? Måhända är hon egentligen inte helt olik oss. Eller är hon till och med en del av oss?

Med våra myter och legender lever vi människor i ständig symbios. Den befjädrade formskiftare vi en gång tyckte oss ana mellan berättelsernas rader levde - och lever - lika mycket inom oss som däruppe bland de mörka vintermolnen. Tänk efter! Hur många du ryms egentligen i en och samma du? Är du verkligen densamme när du rör dig bland vänner som när du sitter ensam på kammaren? Kanske bor det rentav ett väsen inom dig som längtar ut?

I äldre tider talades det om en Lucia som kunde förkläda sig. I nutid hörs det viskas att hon ännu en gång ämnar fälla sin fågelhamn och låta sig bli sedd av människorna. På Midvinterglöd, under årets längsta natt - bland sagor, väsen och värmande eldar - inväntar vi henne tillsammans. Låt fjäderfallet ta sin början!”