“I äldre dagar, långt före det elektriska ljusets och centralvärmens intåg, bar den annalkande vintern på ett illavarslande förebud. Varje dag blev sina stunder kortare och varje natt tog ännu ett dunkelt steg över tröskeln. Till slut härskade mörkret närmast enväldigt. Och då solen slutligen bleknade bort längsmed horisonten fäste sig en tomhet i människohjärtat.

När ljuset flyr krymper något inom oss. När kylan står på lur blott alnar från eldens härd blir tillvaron snäv och knapp. Ett Ingenting slår rot där frid och mening en gång kunnat råda. Allt detta visste människorna. Och man gruvades i tysthet inför det som komma skulle.

Vid årets längsta natt, då svärtan stod som tätast, var Ingenting allomfattande. Då reste sig folktrons alla oknytt, vandrade ut i det kylslagna intet som var natten. Prövade, gäckade och ansatte människorna.

Till sitt värn tände man ljus och eldar. Hela natten stannade man uppe i stugorna - vakade, vaktade och väntade. Och ju mörkare och kallare det begav sig därute, desto mer ved föll på lågorna. Tillsammans hejdade man Ingenting. Motade det genom att fylla dess tomrum med det urgamla Någontinget - en vilande kraft inom människorna. Skapat, menat och manat för ögonblicket.

När Lussedagsmorgon i sinom grydde ståndade tiden för att fröjdas. Man dukade borden och lät krubborna svälla över. Ja, till dags ände firades det lyckade fördrivandet av oknytten - med dövelskatter, dryck och allsköns gamman. Men mest av allt: I hävden satt insikten om att den tomma, tysta förtvivlan nu hade ersatts med ett frö av hopp. Och nytt liv tog så sakteliga sin början.

Den ljusdrottning vi kallat till oss under Midvinterglödens fem aftnar var ett väsen just vid randen mellan ytterligheterna - det som skapar och det som förgör. Nu tvangs vår gemensamma Glöd i träda av krafter bortom vår kontroll. Men i det Ingenting som ger sig till känna är det istället upp till envar att skapa sin egen Glöd. Månne med ljusdrottning och allt?

Vi inbjuder er nu sålunda att från varjehanda håll vaka och vänta med oss, precis som man i äldre dagar gjorde. Var och en på sitt håll. Men tillsammans i tanken. Och ur rådande Ingenting skapar vi det alldeles egna... Någontinget.”