“Många av er har säkert känt det inombords. Att hur varm, ljum och ljus midssomarnatten än må te sig, så nog finns det där - ett kallt drag som påminner om att det härifrån går mot mörkare tider. Vid midsommar påbörjar ljuset sitt döende. Och tiden ska lida ända till vintersolståndet - eller månne blott till den gåtfulla Lucianatten - innan det återföds.
Lucia är vändpunkten där ljuset ånyo lovar oss sin återkomst. I ett ruvande mörker, skrudat av iskyla och snö, tänds en vacklande låga. En dag ska den fylla hela himlen.

Folkliga sägner talar om Lucianatten som en tid då oknytten härjade. Ja, allt från lyktgubbar och elaka kärringar till självaste Horn-Pär var ute på galej, i akt och mening att göra det surt för människorna. Lägg därtill diverse egendomligheter. Vad sägs om ladugårdsfän som kunde tala människospråk?
Precis som i fallet med midsommar återkommer tron på att man under Lucianattens drömmar kunde få möta sin blivande kärlek. Inga sju sortens blommor förvisso, men dock ansågs både salt och ingefära kunna vara den drömmande behjälplig.
Andra traditioner talar om gåtfulla, svårförklarliga drömbilder. Framtid? Det förgångna? Vem vet!

Lucia är arvtagerskan till Lilith - en gestalt med tusentals år bakom sig. Redan de gamla sumererna var bekanta med hennes lynniga och prövande natur. I det cirka fyrtusenåriga Gilgamesheposet dyker hon sålunda upp i skepnad av ödslighetens jungfru och tillika en av de krafter som prövar gudinnan Inanna före nedstigningen i Ereshkigals domäner - dödsriket. Kanske var hon ett förebud, ty genom sagda nedstigning sades årstiderna ha skapats, liksom balansen dem emellan.
I yngre tider förknippades Lucia även med den Lilith som åt Bibelns Adam ursprungligen gavs till hustru. Skapad av samma stoft som sin man vägrade hon emellertid att underkasta sig denne, vilket slutligen resulterade i hennes bevingade flykt från lustgården.

Både den uråldriga Lilith och hennes yngre inkarnation, Lucia, har vid olika tillfällen tillskrivits egenskapen att kunna förvandla sig till en rovfågel. Väl i fjäderskrud blev hon än svårare att förutsäga och att stå öga mot öga med detta bevingade gandkreatur var något den kloke helst undanbad sig. Livet har ju i alla tider hängt på sköra trådar - då som nu.

Så betänk, när du står under bar himmel mitt i Lucianatten, att det är en måntusenårig (om än formskiftande) tradition du är en del av. Minns också att nu, då mörkret sluter sig som tätast omkring dig, föds det ljus som sex månader senare ska förljuva din sommarnatt. Ett evigt hjul av mörker och ljus, ständigt avlösande varandra. I skådespelets mitt: du! Precis som så många före dig... och lika många långt efter det att dina jordedagar nått till ände.”