“En återkommande egenhet som gjorde sig påmind i de gamla folkberättelserna handlar om alla väsen som sades vandra över jordytan under Lucianatten; hur de ansatte människorna med allt ifrån skräck till gäck. Likaså hur vanskligt det kunde vara att lita på sina egna sinnen.

I skuggorna utanför knutarnas helgd stod det inte längre så uppenbart vem som egentligen var vem... eller vad. När som helst kunde de ju uppenbara sig: otygen, kallade som de var av midvintern, av norrskenet och av stjärnorna.
I allehanda skepnader strök de sedan omkring. Och för den sene nattvandraren gällde det att idka försiktighet. Var det verkligen grannen som just vek av upp mot skogsbrynet? Eller kanske rentav lyktgubben, iklädd ett av sina många ansikten? Tro dina egna ögon på din alldeles egna risk!

Tolv månader har förflutit sedan norrskenet mötte sin spegel; då livet som låg i träda under snön för blott några ögonblick gavs kraften åter.
Rymenars kallelse står redo att besvaras. Klungvis söker sig nu således vinterns många väsen till den plats från vilken kallelsen utgick. Somliga uppenbara, andra förklädda, några till och med osynliga.
Mitt ibland oss kan de dyka upp, just så som sägnen för längesedan omtalade. Och nu, precis som då, är det på sin plats att hålla sig vaksam. För inte heller denna gång går det att med säkerhet säga vem som är vem. Eller vad, må återigen tilläggas.

Den mest omtalade av Lucianattens alla formskiftare var - och är - ingen mindre än Lucia själv. I årtusenden har hon vandrat med oss. Som gudom, demon, som folk och fä.
Sägen? Skrock? Ja, kanske! Eller... kanske inte. Bakom varje sägen sägs det ju finnas en snöflinga av sanning.
”