“Under midvinterns kalla stjärnor har värmen gått i träda. Djupt under det vita, i dovnad sömn, väntar liv på ljusets återkomst längs nejden. Allt borde vara tyst, alla borde sova. Men ett järtecken formas över himlen i nordan.

Det sägenomspunna norrskenet - jämte måne och stjärnor, vinternattens enda ljus.
I forna tider omtalades det såsom gudaspel och varsel, vilket man gjorde bäst i att åse och tyda med försiktighet. Var det jordens alla tilldragelser som speglade sig däruppe på himlen? Eller var det himlen som kallade på något under jorden? Hursomhaver, man såg och man förundrades.

Ljus och mörker är varandras motpoler, liksom liv och död. Om balansen dem emellan talar mången xhaimerisk legend. En av dem nämner norrskenet och det ofödda. Det sägs att då stjärnelden lyser som klarast över himlen blir längtan till slut för stark. Det liv som i jorden sover vaknar i rop och åstundan, sträcker sin andemening mot höjderna, klöser sig genom tjäle och skorpa, smälter snön med sin längtan.

Ljusbärerskan som stöptes av livets åstundan gavs namnet Rymenar - Norrskensvandrerskan. Med hennes steg löper livets sköra tråd genom tiden på året då mörkret och kylan manifesterar dess motpol som starkast. I hennes ögon speglas det ljus som från himlen tillägnades jorden. Kring hennes skuggor skälver hopp och tro. Om livet och dess återkomst.

Arithaxen, Rhymenar! Dru dimmerar nan.”